namnbyten och välbekanta främlingar
Idag, mina vänner, är det tvåårsdag för namnet Jessica Elena Larsson Andersdotter!
Vilket är en ganska liten grej egentligen, namn är ju bara namn. Fast samtidigt var det praktiskt taget universumstort för mig då, och är till viss grad fortfarande.
Det finns en väldigt vettig och stor anledning bakom ändringen, från en tid då livet kändes mer som en jobbig dramaserie än det gjort någon annan gång (och förhoppningsvis någonsin kommer att göra). Men det är ingen idé att älta vad som hände nu, så vi lämnar det så.
Men det kan ju behövas lite hjälp att släppa sånt som händer ibland, och efternamnet vi i familjen hade då gjorde egentligen bara motsatsen.
Jag och min storasyster bestämde oss till slut en dag när vi var ute på en promenad. Vi hade pratat om det i några månader, i relativt vaga termer. Men det var under den här promenaden som vi kom på alternativet Andersdotter, och i och med detta fanns det inte mycket tvivel kvar. Det var sådär klyschigt självklart helt plötsligt. (Sen fick ju Larsson vara med på ett hörn också, då min kära mor bytte tillbaka till det i samma veva.)
Det kommer fortfarande post till Jessica Cederhag ibland, även om hon inte riktigt finns. Det känns förfärligt underligt. Det var mitt namn i typ tusen år (nej okej, 17) och känns numera lika bekant som det känns främmande. Det känns som en bästa vän jag inte längre har kontakt med, en helt okänd främling och jagjagjag samtidigt.
Lätt förvirrande, men det är okej. Det känns och har känts fasligt bra ändå, med det nya namnet.
Trots att jag har fortfarande inte riktigt fått till min signatur.
tror att alla har tänkt tanken att byta namn. jag tycker att andersdotter är helt fantastiskt fint. grattis till tvåårsdagen! :)