stenfest och minnen
Jag har plockat med mig stenar från stränder så länge jag kan minnas, men några av dem slårt hjärtat lite extra hårt för fortfarande.
På Skånestränderna hittade vi ofta stenar som sanden envist grävt gropar och gjort hål i. Fint.
Den här ser ut som ett litet ägg som någon kapat rätt av. Det finns tillochmed en liten färgändring i mitten som ser ut som en gula.
Jag minns fortfarande när jag hittade den här stenen tydligt. Blev nyfiken på den vita runda stenen (vilket man ju blir) men när jag lyfte på den upptäckte jag att halvan som legat i bottnen var världens finaste blå! Överlycklig sprang jag upp och visade mamma och stenen fick sedan följa med upp till huset! Tråkigt nog var att den - efter att ha legat i luften ett tag - tappade all färg och blev helvit. Testade att lägga den i ett glas med med salt och vatten i hopp om att den skulle bli blå igen, men ack nej! Fast minnet är fortfarande fint.
Det här tror jag är pimpsten, fast det är oklart. Men alla små luftbubblor gör att den flyter! Så himla roligt.
Och så flinta såklart. Man tar alltid med sig flinta när man hittar den! Det är den gyllene regeln
Jag tror att om jag skulle ha en tursten som fick ligga i fickan jämt (för en tursten får ju inte vara en kastanj) skulle det vara en flinta. De är så lena och fina och bra att klappa på, plus att man ju ska kunna göra upp eld med dem ifall att det kniper! Inte för att jag kan, men det löser man väl då!
Åh, kära rådd-djur! Det här gör mig varm i maggropen.
Sten- och snäcksamlingar tillhör de allra högsta formerna av vardagsmagi. Tänk att man kan finna sån sinnesro av att leta längsmed stränderna och förvara de fynd man gör. Äggstenen skulle jag vilja hitta andra halvan av.
Ser ut som en förträfflig kista också (åttkantig!!).