sånt som är svårt, och när man behöver berätta


Såhär är det. Jag har alltid valt att visa en positiv sida av mig själv och mitt liv på den här bloggen. Det är ett urval av saker som hamnar här, vilket har gett en ganska skev bild. Men så fick det vara, jag har behövt det - det har gjort att jag inte missat några regnbågar. Den senaste tiden har jag dock känt att det missvisar mig själv, att det gör mig lite förvirrad och framförallt begränsar mig. När allt håller en positiv ton känns minsta lilla ord om bakslag som något oerhört stort, man blåser liv i det och det växer. När saker och ting rasade samman i somras märkte jag hur jobbigt det var.
    Så jag känner att jag behöver blanda in lite realism (obs! inte pessimism) och ärlighet, och jag behöver nog börja med det svåraste. Det som förändrade allt. Det är en tid som inte ens fått en liten omnämning här, och vi får se hur det känns, men jag tror att jag behöver det.
 
    När jag var tretton år gammal fick min pappa leukemi. Äventyrliga Pappa Anders - som besteg berg och åkte på långa resor, som alltid var så frisk och driftig, byggde egna bord med betongben och hade massvis med påhitt på gång - blev snabbt väldigt, väldigt sjuk. Man startade behandling och vi tänkte ju att det nog skulle bli bra igen. Snabbt insåg vi detta: cellgifter är ett helvete. Man liksom slänger atombomber och spränger sönder varenda liten fungerande del i kroppen, sprängersprängerspränger och hoppas på att de onda dör innan alla de goda gjort det. Precis då slutar man, och hoppas alldeles innerligt att man ska kunna bygga upp på nytt.
 
    Vi var på sjukhuset så himla ofta att det nästan är det enda jag minns. Hissen på sjukhuset åkte så snabbt att det ilade i magen, men sjukhusdoften sved i näsan. Vi satt mest med Pappa i rummet, såg honom få påse efter påse med blod, påse efter påse med mediciner. Han fick vara hemma över jul, men oftast bodde han på sjukhuset. Hade låga blodvärden, fick lunginflammation fler gånger än jag kan minnas och flyttades från rum till rum. Det fortsatte och fortsatte, gick upp och ner, nya värden varje dag. Problemet är att kroppen inte klarar av att bli söndersprängd hur länge som helst - tillslut klarar inte de goda av att återhämta sig. Till slut går allt sönder och går inte att laga längre. När han berättade hur det låg till förklarade han såhär: tänk dig att två bilar åker mot varandra på en enfilig väg, man kan få dem att sakta ned, men de kommer utan tvekan att krascha.

    Någon gång månadsskiftet mars-april 2006, ganska exakt ett år efter att han berättat att han var sjuk, ringde Pappas sambo och berättade att de inte lyckats väcka honom den morgonen. Vi åkte dit och vi försökte så himla länge. Ropade, skakade, kramade - ingenting. Väntade - ingenting. Vi åkte hem och sov några timmar, och väntade på att någon skulle ringa och berätta att det blivit sämre.
    Mitt i natten ringde det, och en fruktansvärd morgon senare var det över. Jag minns att jag tänkte att det var så sjukt, för det var vilken onsdagsmorgon som helst för alla andra. De andra i min klass hade spanska precis som vanligt, och där satt jag, på fönsterkarmen i rum fem och plötsligt var allt över. Slaget var förlorat.

    Jag minns inte mycket från året som följde, men jag minns vad som gick sönder. Att Pappas släkt ringde och ringde, att de aldrig gav upp. Vi orkade inte, vi ville vara fred. Mamma förklarade för dem hur det låg till, men de accepterade det inte och blev så otroligt arga. Nästa gång någon av oss träffade dem följde en utskällning. De förklarare hur hemska människor vi hade varit som inte pratat med dem, vilken skam för släkten Cederhag vi var, och fy, Pappa skulle vänt sig i graven om han såg hur vi betedde oss nu. Sånt man inte kan säga till barn som just förlorat en förälder. De har aldrig ens bett om ursäkt, de har aldrig ens erkänt att det var något fel i att behandla sina barnbarn så. Vi har inte haft kontakt med dem sen dess, och heter numera inte heller Cederhag.
    Fast det tog inte slut där. Pappas sambo, som varit en i familjen, blev plötsligt kall och osympatisk. Arvsuppdelningen var vedervärdig, hon vägrade tro oss när vi förklarade hur Pappa sagt att han velat ha det och gjorde allt för att hon skulle få så mycket som möjligt. Helt hänsynslöst. Jag skrev till henne och var så oerhört ledsen, hon svarade att vi betedde oss på ett hemskt sätt och att Pappa skulle skämts över oss. Senare satte hon dit gravsten på Pappas grav utan att ens prata med oss innan eller berätta om det efter. När vi konfronterade henne motiverade hon det med att "det gick så långsamt". Det gör som ondast när kniven i ryggen kommer från de man står nära.
    
    På ett år försvann alltså mer än hälften av släkt och familj. Ibland kan jag knappt tro det själv, att det hände, att familj kan bete sig så. Att livet kan vara som en dramaserie, trots att man knappt ens hunnit bli tonåring. Hursomhelst, här har ni anledningen till att den här bloggen ser ut som den gör - anledningen till att jag försöker leva med så mycket leenden som möjligt. När saker och ting blir för mörka får man se väl till att tända ljusen själv.

Kommentarer
Postat av: Ellen (alatariel)

Verkligen rörande text. Och verkligen tråkigt att allt det här han hänt dig! Men du är stark och har klarat det galant och det gör du fortfarande. Kramar till dig! ♥

2012-10-18 @ 10:04:33
URL: http://alatariel.papper.fi
Postat av: Linnéa

vad modigt av dig att skriva precis som det är om detta! jag vet själv hur svårt det är att förlora en förälder i en hemsk sjukdom & hur lättare det kan bli av att fokusera på allt som ändå är fint runtomkring. förstår att det är extra jobbigt när dina släktingar har betett sig så illa. jag blir så arg och ledsen av att höra sånt. tusen kramar & pepp till dig!!

Svar: Läste för ett tag sen om din mamma på din blogg, men jag minns inte om jag kom på något vettigt att skriva då. Det är hemskt sorgligt, i alla fall. Men det är precis som du säger. Hundra kramar till dig!
litesocker.blogg.se

2012-10-18 @ 11:20:05
URL: http://linneahansson.blogg.se
Postat av: Stephanie

Det är hemskt när sådant sker och jag lider med dig. När min farmor dog 2008 försvann den delen av släkten för evigt. Min far var inte med på begravningen då det tog emot för honom att gå och hans syskon satt sedan på kaffet och snackade skit om att han inte hade hjälpt till eller något (fast det var han som hade hjälpt till med pengar och hushåll när farfar försvann och gifte sig med en annan och lämnade farmor ensam med 8 kids.) och efter det hörde dem aldrig mer av sig till mig eller min familj. Vi bjöd in dem till födelsedagar och student men vi fick tystnad åter. Farmor var sista länken till den släkten.
I år bytte jag efternamn och bröt därmed det sista beviset att jag var en av dem. När jag hade bytt och fått mitt första brev i mitt nya namn kändes det som ett clean slate

Svar: Ja, det var ju längesen nu men tack ändå. Usch, det låter fruktansvärt. Det är verkligen vedervärdigt hur svåra saker kan få familj att vända sig mot varandra - så himla sorgligt att det blev så för din familj!
Vi bytte efternamn i familjen för två år sen eller så, och det är verkligen så himla bra. Blev Andersdotter, eftersom att vi ju ville klippa banden till släkten och inte till Pappa. Kändes så himla bra.
litesocker.blogg.se

2012-10-18 @ 11:44:07
URL: http://Dreamsaboutjanedoe.blogg.se
Postat av: Louise

Sjukdom, cancer och död är så himla hemskt och jag gråter när jag läser det här och jag gråter när jag skriver det här.

Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att förlora någon av sina föräldrar i sjukdom. De ska ju (nästan) alltid finnas där. Åtminstone när en fortfarande räknas som ett barn.
Och jag vill inte föreställa mig vad en sådan död kan göra med människor. Hur det kan plocka fram sådana mörka sidor i människor, när en borde hålla samman och respektera hur var och en väljer att sörja och orka finnas kvar där ändå.

Kram på dig, fina Jessica. Du verkar vara en otroligt fin tjej. Och det är ju som okej att låta mörker ta en ibland, för det gör ju alla regnbågar och solglitter lite lättare att se när de väl kommer tillbaka igen?

Svar: Åh, men kram på dig, fina du. <3 Hoppas på att se megatydliga regnbågar snart!
litesocker.blogg.se

2012-10-18 @ 13:04:55
URL: http://andvari.blogg.se
Postat av: Pucken

<3

Svar: <3
litesocker.blogg.se

2012-10-18 @ 15:23:20
URL: http://puxs.blogg.se
Postat av: Maren

Jeg sender deg en stor, stor, stor klem. <3

Svar: <3
litesocker.blogg.se

2012-10-18 @ 16:51:17
URL: http://puddersky.blogspot.com/
Postat av: lisa

en stor kram på dig! starkt skrivet verkligen, din blogg är himla fin!:)

Svar: <3
litesocker.blogg.se

2012-10-18 @ 17:20:36
URL: http://popflickan.blogg.se
Postat av: Ellen

KRAM! Så fint och modigt av dig att skriva <3

Svar: <3
litesocker.blogg.se

2012-10-18 @ 17:26:53
URL: http://ellenfilippamaria.blogg.se
Postat av: Linda

Åh så hemskt. Jag vet också hur det är när en del av ens släkt försvinner för att man blir osams när någon går bort. Min farfar gick bort för 1.5 år sedan och vi blev ganska snabbt ovänner med hans fru (inte min farmor) och min farbror ställde sig på hennes sida så nu pratar vi inte längre med han och hans familj och vi bråkar fortfarande med frun om pengar. Det är så sorgligt när sånt händer. Jag tycker inte att man ska bli ovänner, speciellt inte när någon alla älskar försvinner och man behöver varandra som mest.

Jag tittar in på din blogg lite då och då men har nog aldrig kommenterat något (fy på mig alltså!). Jag tycker att du visar så himla fina bilder och det du pysslar och fixar och trixar är så inspirerande ^_^

Svar: Alltså nä, hur tråkigt som helst! Så himla sorgligt att folk blir helt förvrängda av sånt här.
Puss och tack!
litesocker.blogg.se

2012-10-18 @ 17:55:47
URL: http://Lilapixlar.blogspot.com
Postat av: Elin-Alice

Fina du, vad hemskt! Att förlora en föräldrar verkar alldeles förfärligt men att människor i den situationen kan vara så hänsynslöst elaka, det är ännu värre. Men det där med nya efternamnet tycker jag är en himla fin idé.

Svar: <3 Efternamnet är det bästa, i alla fall.
litesocker.blogg.se

2012-10-18 @ 18:12:00
URL: http://medmiranda.blogg.se/
Postat av: aliciasivert

Ingen vits att försöka pressa in sig själv i en form där man inte passar och trivs. Låt det vara elände ibland! För när ingenting annat hjälper kan man i alla fall få ut lite reflektion av att skriva, och när folk beter sig så att man inte vill unna dem några pannkakor eller nåt äppelvin någonsin mer i deras liv, då kan en få stöd härigenom från alla som bryr sig och tycker om. För det gör vi.

Du är en magnifik person, Jessica, och jag inspireras av dig på alla nivåer. Längtar efter att få visa dig hur man broderar.

Svar: Nej, det är ju precis så. Det bara tog ett tag för mig att inse det. Men är så himla rörd av allas fina kommentarer här!
Tack så hjärtligt och jag ser så oerhört mycket fram emot det! Vi borde göra de där hönsnätspökena innan allhelgona tycker jag!
litesocker.blogg.se

2012-10-18 @ 19:36:09
URL: http://aliciasivert.blogspot.com/
Postat av: emma

Du är verkligen en Gryffindor Jessica, ett riktigt lejonhjärta.
Älskar dig, och om du behöver lite extrafamilj någon gång, finns jag här och ställer upp <3 always.

Svar: <3333333333333333333333333333333333333333333
litesocker.blogg.se

2012-10-18 @ 19:52:23
URL: http://dentelle.blogg.se
Postat av: Cinnika

Hej Jessica!
Av en slump trillade jag in på din blogg för några månader sen, och har sedan dess fortsatt trilla in då och då.

Jag tror att jag gillade din blogg direkt eftersom den är väldigt härlig och inspirerande. Den glädje som finns i bloggen är väldigt skön att ha att göra med. Att omringa sig med glädje gör en glad har jag märkt, samtidigt som jag tror att självkänsla skapas och stärks.

Just på grund av detta tycker jag att det är väldigt vackert att du skriver detta. Eftersom din blogg är så positiv och mysig, så visar du att man inte alltid behöver vara det! Självklart ska man kämpa för glädje och lycka, men det gör man inte genom att förneka att sorg och olycka finns.

Jag vill bara säga att jag tycker du verkar jävligt bra! Det var ett starkt inlägg, vilket borde tyda på en stark författare!
Ta hand om dig!
/En tantrevolutionist


Svar: Gud vilken fin kommentar! Blir alldeles blödig av sånt här - tacktack fina du!
litesocker.blogg.se

2012-10-18 @ 20:58:26
URL: http://tantrevolution.blogspot.se/
Postat av: Man

Jessica, jag tycker verkligen att du är beundransvärd på alla sätt och vis. <3

Svar: <3
litesocker.blogg.se

2012-10-18 @ 21:30:15
URL: http://bokskadad.blogg.se
Postat av: emil

åh fina fina vän, det är så himla bra gjort och starkt av dig att kunna dela med dig av det här.
Kram <3

Svar: <33333333 Kram min vän.
litesocker.blogg.se

2012-10-18 @ 22:04:19
Postat av: esteterier

Är bara.. mållös. Allt jag kan skriva är <3. I tusental.

Svar: <3
litesocker.blogg.se

2012-10-19 @ 00:41:40
URL: http://www.esteterier.com
Postat av: Clara

Tack för att du delar med dig! Modigt och fint skriver. Påminner väldigt mycket om min egen historia när min pappa gick bort för tre år sedan och min farmor och farfar var så otroligt elaka. Det räcker att behöva leva med sorgen!

Svar: Usch, åh. Då känner jag med dig och hoppas att det ordnat upp sig någorlunda. <3
litesocker.blogg.se

2012-10-19 @ 05:30:25
URL: http://Supermeaningfectlyless.blogg.se
Postat av: Stephanie Thurow

Ja, men vad ska man göra? Jo, sånt som man blir glad av.
Du är modig som delar med dig av dina besvär så här på din blogg och kom ihåg - efter regn kommer solsken :)

Svar: <3
litesocker.blogg.se

2012-10-19 @ 07:59:33
URL: http://dreamsaboutjanedoe.blogg.se
Postat av: Isabelle

Du är modig som skriver det här <3
nu vet jag inte om du har sett Torka aldrig tårar utan handskar, men i en scen när bjuder Paul in alla bögar att fira jul och då undrar en av karaktärerna om man inte ska fira jul med sin familj och då säger Paul att man själv väljer vilka som är sin familj. Det är rätt fint att tänka så.

Svar: <3 Puss. Men det är ju så man ska göra. Välja sin familj själv och bara vara med de bästa.
litesocker.blogg.se

2012-10-19 @ 12:24:31
URL: http://andstartagain.blogspot.com
Postat av: jennifer

Jag har fått intrycket av att du är en sådan stark person och det förstärktes i tusentals med detta inlägget. Verkligen. För om man orkar se allt det fina och vackra med världen, trots käftsmällar och magont, så är man stark i mina ögon. Stor kram. <3

Svar: Alltså åh. Kram <3
litesocker.blogg.se

2012-10-19 @ 13:48:21
URL: http://jenniferstroud.blogg.se
Postat av: Fellen

Nu vill jag gråta. Inga tårar som vill regna av hopplös ledsamhet, utan tårar som vill regna för att jag blir så djupt berörd av det här, av dig. Av din styrka och ditt mod, hur du tar makten över ditt eget liv, samlar på dig allt det vackra och låter det ta plats och gro, och dessutom delar det med andra människor. Utan att romantisera - bara lyfta fram det vackra. Vill citera några rader ur Emil Jensens sång "Inte vackrast i världen":

"Ni som vet att en mur bara är en bro på högkant,
och det som är som det är inte måste vara konstant
...
Ni som går dit ni går utan att nån annan styr er
Ni som får era sår utan att ni blir martyrer
Ni som drömmer men aldrig blundar för det som händer,
glömmer era fiender men aldrig vänner
...
Ni är inte vackrast i världen,
världen är vackrast i er
Och det är inte i era ögon,
det är i vad ni ser

Åh, hur ni lyckas inspirera, får mig att vilja orka mera, utan att jag känner mig sämre, eller måste prestera
Åh, hur ni lyckas exhaltera, får mig att orka vilja mera
Det hörs på era röster, det lyser igenom när man ser er

Så ni är vackrast i världen, världen är vackrast i er
Och jag ser det i era ögon, där ser jag vad ni ser"

Så ser jag dig. Massa kramar.

Svar: Alltså nä, jag börjar gråta vad fint sagt! Herregud, den där låten som är den finaste och så bara säger du sådär, alltså åh. Tack finafinafinafina du, du är magisk!
litesocker.blogg.se

2012-10-19 @ 22:52:25
URL: http://fellen.devote.se
Postat av: Malin;

Skulle bara vilja ge dig en stor kram, bara sådär. Du är stark, oerhört stark <3

Svar: <3
litesocker.blogg.se

2012-10-20 @ 21:07:03
URL: http://hallonte.blogg.se
Postat av: Malin

Helt ofattbart vad vissa människor kan ta sig till, så himla hemskt beteende. Tvåtusenmiljarder varma kramar till dig, fina fina Jessica <3

2012-10-22 @ 17:51:33
URL: http://cielrose.blogg.se
Postat av: maja.

usch vad jobbigt. Jag kan inte ens föreställa mig det. Har aldrig någonsin förlorat någon nära så.
Min pappa har cancer nu, men det är ganska godartat. Tror jag. Det är så dom säger i alla fall. Så det är ju bra.
Men cancer är en sån onödig sjukdom. Var kommer den ens ifrån?
Jättemodigt skrivet av det. Jättebra.

Svar: Åh, hoppas han blir frisk snartsnartsnart! Den är ett himla otyg, den där.
Kram!
litesocker.blogg.se

2012-10-23 @ 01:10:22
URL: http://maajis.blogg.se
Postat av: hanna

Jag kan egentligen inte föreställa mig hur det känns, för jag har inte varit med om något liknande själv, men att det är fruktansvärt hemskt det är klart jag förstår det <3

Jag tycker du verkar vara en himlans stark människa som lyckats hitta så fina ljus att tända och att du delar med dig av ljuset till så många andra.

Tusen kramar.

Svar: <3
litesocker.blogg.se

2012-11-05 @ 20:50:33
URL: http://somprickenoveri.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback