lite socker

    Vi var på sjukhuset så himla ofta att det nästan är det enda jag minns. Hissen på sjukhuset åkte så snabbt att det ilade i magen, men sjukhusdoften sved i näsan. Vi satt mest med Pappa i rummet, såg honom få påse efter påse med blod, påse efter påse med mediciner. Han fick vara hemma över jul, men oftast bodde han på sjukhuset. Hade låga blodvärden, fick lunginflammation fler gånger än jag kan minnas och flyttades från rum till rum. Det fortsatte och fortsatte, gick upp och ner, nya värden varje dag. Problemet är att kroppen inte klarar av att bli söndersprängd hur länge som helst - tillslut klarar inte de goda av att återhämta sig. Till slut går allt sönder och går inte att laga längre. När han berättade hur det låg till förklarade han såhär: tänk dig att två bilar åker mot varandra på en enfilig väg, man kan få dem att sakta ned, men de kommer utan tvekan att krascha.

    Någon gång månadsskiftet mars-april 2006, ganska exakt ett år efter att han berättat att han var sjuk, ringde Pappas sambo och berättade att de inte lyckats väcka honom den morgonen. Vi åkte dit och vi försökte så himla länge. Ropade, skakade, kramade - ingenting. Väntade - ingenting. Vi åkte hem och sov några timmar, och väntade på att någon skulle ringa och berätta att det blivit sämre.

    Mitt i natten ringde det, och en fruktansvärd morgon senare var det över. Jag minns att jag tänkte att det var så sjukt, för det var vilken onsdagsmorgon som helst för alla andra. De andra i min klass hade spanska precis som vanligt, och där satt jag, på fönsterkarmen i rum fem och plötsligt var allt över. Slaget var förlorat.

    Jag minns inte mycket från året som följde, men jag minns vad som gick sönder. Att Pappas släkt ringde och ringde, att de aldrig gav upp. Vi orkade inte, vi ville vara fred. Mamma förklarade för dem hur det låg till, men de accepterade det inte och blev så otroligt arga. Nästa gång någon av oss träffade dem följde en utskällning. De förklarare hur hemska människor vi hade varit som inte pratat med dem, vilken skam för släkten Cederhag vi var, och fy, Pappa skulle vänt sig i graven om han såg hur vi betedde oss nu. Sånt man inte kan säga till barn som just förlorat en förälder. De har aldrig ens bett om ursäkt, de har aldrig ens erkänt att det var något fel i att behandla sina barnbarn så. Vi har inte haft kontakt med dem sen dess, och heter numera inte heller Cederhag.

    Fast det tog inte slut där. Pappas sambo, som varit en i familjen, blev plötsligt kall och osympatisk. Arvsuppdelningen var vedervärdig, hon vägrade tro oss när vi förklarade hur Pappa sagt att han velat ha det och gjorde allt för att hon skulle få så mycket som möjligt. Helt hänsynslöst. Jag skrev till henne och var så oerhört ledsen, hon svarade att vi betedde oss på ett hemskt sätt och att Pappa skulle skämts över oss. Senare satte hon dit gravsten på Pappas grav utan att ens prata med oss innan eller berätta om det efter. När vi konfronterade henne motiverade hon det med att "det gick så långsamt". Det gör som ondast när kniven i ryggen kommer från de man står nära.
    

    På ett år försvann alltså mer än hälften av släkt och familj. Ibland kan jag knappt tro det själv, att det hände, att familj kan bete sig så. Att livet kan vara som en dramaserie, trots att man knappt ens hunnit bli tonåring. Hursomhelst, här har ni anledningen till att den här bloggen ser ut som den gör - anledningen till att jag försöker leva med så mycket leenden som möjligt. När saker och ting blir för mörka får man se väl till att tända ljusen själv.