DIY: bokhalsband

Fick en fråga om hur jag gjort bokhalsbandet, så jag tänkte förklara!
Jag plockade fram en bok jag tyckte om. Har alltid älskat detta omslag (pga fåglar och kombon av brinnande orange och ärgat grönt är perfekt).
Sen valde jag trollstav.

Och så REDUCIO!

Och så vips! Borrade hål och fäste kedja.

Hänvisar till detta inlägg om ni vill förstå min inställning till detta. Vet inte vad det här är än, men tänker inte begränsa det innan jag vet.



när allt förklaras försvinner förundran

Plötsligt idag insåg jag en avgörande skillnad mellan 'konst' och 'pyssel' som sammanfattar anledningen till mitt avståndstagande.

Tankarna gick återigen tillbaka till den gången jag visade upp mina filtdjur och fick frågan: kan du visa hur man gör såna här? Jag förstår att man undrar, men samtidigt fann jag frågan så absurd. Det var liksom ingen IKEA-möbel som blivit till genom att följa ett antal specifika steg - bakom varje litet djur ligger det fler små mikrobeslut än jag ens kan räkna. Detsamma gäller för mycket annat jag gör, men kanske framförallt så gäller det även för konstverk.

För inte skulle någon väl fråga en konstnär hur de gör? "Om du bara kunde sätta ihop en liten tutorial så att jag kunde göra en likadan, mr Warhol, så vore det jättesnällt." Nej, knäppt bara ju. När vi klassar något som 'konst' tillskriver vi nämligen både process och konstnär ett antal avgörande egenskaper. Det kan handla om begåvning och intuition, en från ovan skänkt förmåga eller någon annan nästintill övernaturlig fallenhet som möjliggör detta unika skapande. Hela processen ses som något mystiskt och magiskt man inte ens kan sätta fingret på. Det går inte att fråga eller förklara hur, för det går knappt ens att sätta ord på.

Annat gäller för 'pyssel'. Det ger oss ett helt annat förhållningssätt till skaparen, processen är inte magisk eller mystisk och anses vara något som enkelt går att göra till en pedagogisk tutorial. Det är nästan förväntat att skaparen skall förklara hur, och jag känner en otrolig ambivalens inför detta. Jag tycker det är fantastiskt att man delar med sig av tips, tricks och instruktioner, men jag tror det har en del negativa konsekvenser. En skapelse som bryts ned på det viset tappar något, och förlorar möjligheten att bli ett förundransvärt konstverk. 
Skapelsen blir till ett förklarat trolleritrick - när allt förklaras försvinner förundran.

Ordet 'pyssel', och idén om en lättförklarad och lättåterskapad kreation, riskerar att beröva tinget på magi. Kanske hade det varit konst, om det hade fått chansen. Om någon bara vågat kalla det för konst, om någon bara tillåtit det att vara det magiska mysterium det kunnat vara.
För ord begränsar så otroligt mycket, och 'pyssel' är något av en dold bov. Det säger: "Det här är inte märkvärdigare än att någon annan skulle kunna göra något precis likadant. Trots att andra har helt andra erfarenheter, tankar och förmågor kommer de kunna göra det här precis likadant."
 
Det ogiltigförklarar eventuella konstnärliga processer, och förminskar det mentala och fysiska arbete som kan ligga bakom ett verk. Det är det här jag vill gå emot. Jag vet att mycket av det jag gjort genom den här bloggens historia har varit just sådant som någon annan kunnat göra precis likadant - jag har till och med uppmuntrat det bitvis, och har inga egentliga problem med det. Små silkespappersblommor anser inte jag ha tillräckligt stor del av mig för att vara något mer än pyssel, men det blev problematiskt när jag klassade allt jag gjorde som pyssel.
 
Jag lät inte magin få leva vidare, lät inte 'pysslet' bli till konstverk och lät inte mig själv bli konstnär. Det kanske tar ett tag att helt ställa om sig, men snart är jag där.

(Dessutom: precis samma berövande av konstnärlig process och magi ser jag när bloggare frågas hur de tar så bra bilder. Fotografi är också konst, och bygger alltså även det mycket på intuition. Det går inte att fråga hur, för egentligen går det inte riktigt att sätta ord på.)

att säga nej till jante

I februari, när gjorde filtdjur på nästintill heltid, förklarade jag hur beklagligt det var att till och med jag själv kategoriserade allt jag gjorde som handarbete eller pyssel. Denna kategorisering avgjordes inte av något annat än materialval, och jag själv tog ingen som helst hänsyn till process, syfte eller tanke. Bara för att jag höll i en filtnål och inte en pensel var det inte konst utan handarbete, vilket resulterar i ett olyckligt nedvärderande av mitt eget skapande och dessutom de skapandeformer som traditionellt ses som kvinnliga. Och det är banne mig skandal.

Tur är väl då att man har en alldeles egen partner in crime som känner precis samma. Alicia och jag har bakvänt nog inte inte träffats innan, men mer meant to be kan det egentligen inte bli. Vi är inte bara bloggrannar och har hemskt mycket gemensamt (Harry <3), vi har dessutom gemensamma kretsar, har varit på samma lilla läger i Norge och har dessutom föräldrar som jobbar ihop ibland. Tio poäng till ödet, tänker jag.
Nåja, det var en ära att få besöka Alicias sköna boning för att dricka te och lära mig att brodera. Det är inte varje dag man får lektioner av en sådan eminent makare av magiska ting.
Jag fick välja garn ur hennes perfekta samling.
Samt se resultatet av den utomordentliga prylfyndarfärdigheten.
Som ni kanske anade hade vi dessutom viktigheter på agendan - det här var ett Möte. Nu får det vara nog, sa vi, och satte oss ned för att planera lite revolution. Konst-, pyssel- och bloggvärlden ska vi vända uppochned på och förändra, för det här duger inte. Steg 1 är att sudda bort allt vad nedvärderande inställning mot handarbete och bloggeri heter.
Som månaderna gått sen mitt senaste inlägg i ämnet har jag bara blivit mer och mer upprörd över att jag själv kategoriserar allt det viktigaste jag gör som 'pyssel', och mötets mål var därmed att hitta ett värdigt alternativ.
 
Kollar man upp synonymer till 'pyssel' får man upp så storslagna och makalösa ord som knåpgöra, småbestyr, pilleri och stök. Inte för allt smör i Småland att jag tänker köpa att en hel armé av djur, en alldeles egen rymd eller en fullt fungerande trollstav är något jäkla "pilleri". Jag lägger ner hjärta och själ i det jag gör, och det är tid att jag både språkligt och mentalt värderar det därefter.
Vi slog våra kloka huvuden ihop, letade källor till inspiration (allt från astronauter till Karin) och undersökte synonymer och etymologi. Det var svårare än man hade kunnat tro, men vi fick till något till slut.

Känns hemskt mycket bättre, kanske framförallt som ett neutralt men ändå öppet alternativ till pyssel. Alster härstammar dessutom från ala (föda) och har därmed etymologiskt släktskap med såväl älska som ålder. Känns fint.
 
Jag drömmer fortfarande om att hitta ett ännu mer storslaget och makalöst ord för det vi gör, men det kommer nog i sinom tid. (Vi ska ju ha fler möten, såklart.) Känner ni själva att ni har en kategori vid namn pyssel (eller dylikt) som ni vill byta namn på så är det fritt fram att hänga på.
Hela vår poäng blev dessutom så kraftigt understruken av en av kommentarerna på Alicias inlägg.
Första meningen i kommentaren lyder: Vilka sötpyssliga bilder!
Det är fruktansvärt ironiskt, men också en god demonstration av hur den lillagumman-, klappapåhuvudet- och vadpysslardumedförsmågöra-inställningen som finns gentemot bloggare (och pysslare) har internaliserats och på ett hemskt tråkigt vis gjort att vi varken ger oss själva eller varandra riktigt den respekt vi förtjänar. Jag menar, inte ens när vi är i färd med revolution och förändring kan vi slippa undan idén om att det vi gör är sött och pyssligt (småbestyr). Nu är det slut på det!

Vi är inte pysslare, vi är makare av makalösa ting.
Tänker mig att Dumbledore hade varit med oss,
och sagt: 'Jävla jantelag, nu ska du döden dö.'

Jag är med. Är ni?
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0