kliché schmliché!
Ni vet, när jag hyllar doften av regn och hävdar att allt blir vad man gör det till och sånt. Rena rama klyschkalaset ju!
Men vad sjutton, klyschor är ju klyschor av en anledning! Fast... det är ju också en klyscha.
Jag tycker egentligen att det är ganska knäppt att vissa smarta och bra saker avfärdas bara för att de är klyschiga. För att de sagts några gånger för mycket!
Det är väl kanske vår kollektiva strävan efter att vara alternativa som gör att vi tar avstånd från klyschorna. Vi är ju alla små pretentiösa hipsters innerst inne. "Jag sa att klyschor var klyschor av en anledning innan det var coolt."
Fast egentligen... några av världens mesta och bästa saker är ju världens ostigaste klyschor. Så det kanske inte är så farligt ändå.
Fast jag tror att jag kommer fortsätta att skratta lite åt mig själv när jag ställer mig där på balkongen och lyssnar på regnet. Men jag kommer nog aldrig att sluta med det.
Det är klart som korvspad att man skrattar lite åt sig själv när man finner sig stå mitt i en klyscha och höra sin egen röst forma ord som så många sagt förut som som man fnyst åt i film. Men det är liksom det som är så fint med klyschor. Man vet att i princip alla känner som man själv gör någon gång i livet, och det är ganska skönt. Att veta att man inte är ensam. Därför man använder sig av dom, tror jag, för att bevisa för sig själv (och andra) att andra har minsann gjort/sagt/klarat av det här förut, BAH. Typ tiden läker alla sår är ju en av de allra klyschigaste klyschorna, men det är även en av de mest sanna. Tycker vi ska vara stolta över våra kliché-artade liv, för allt vi gör i andras "fotspår" betyder att vi är människor, och det är ju faktiskt det vi är uppfostrade till att vara.
Damn vad luddigt det där blev, men jag är säker på att du vet vad jag menar. Du har ju faktiskt fått öva på att förstå mina utsvävningar i tre hela år!