sakmakeriets värsta fiende


Med anledning av Alicias eminenta sakmakarutmaning -14 har jag äntligen tagit mig i kragen. I mitt eviga klippande - framförallt ur det gamla uppslagsverket som skulle slängas - så har jag ständigt haft en helig mapp för de urklipp som är alldeles perfekta. De bilderna som är så fina att jag inte riktigt vågar använda dem, bilder för ädla för min klumpiga sax och mitt kladdiga klister. De få gånger jag faktiskt fått för mig att använda dem har jag genast lagt tillbaka dem för att "de förtjänar ett finare collage".

Det här är ju självklart bara nonsens, men ett väldigt problematiskt nonsens som grundar sig i en onödig idé om någon slags otillräcklighet och oduglighet. Och en rädsla för att misslyckas. Det luktar jante, inte sant? Vår Värsta Fiende.

Queue Alicias gif:

Så jag öppnade mappen och valde ut den allra finaste månen och bara satte igång. Och det blev ett collage på svart bakgrund som var lite för stort för scannern men vad sjutton gör det. För nu känns det lättare, nu när jag struntat i mina egna knasiga begränsningar så rotar jag plötsligt fram allt möjligt "heligt" jag har i mina gömmor och klipper klistrar och bygger, och är nu inne på min tredje dag i rad med att ha makeri lite mer än jag orkar. Har även plockat fram två stora gamla fotoalbum med svart fint papper i som legat orörda i säkert 7 år för att göra till permanenta collagealbum.

Igår gick jag till och med och la mig med rummet i ett enda stort kreativt kaos. Var så hemskt längesen och jag är så ofattbart lycklig över att vara tillbaka. (Är nu en millimeter från att referera till den där "Guess who's back"-biten i den där Eminem-låten men det känns lite out of character så vi skippar det. Eller detta i American Horror Story, men det har jag ju inte ens vågat se men har ju ändå sett det där pga är en citizen of the internet. VI SKIPPAR ALLA REFERENSER MEN NI FATTAR.)

för att aldrig mer återvända

Ibland krävs det inte mer än en liten bokstav för att tårarna ska rinna helt utan hejd.

Så jag lyckades till slut få en remiss ivägskickad till infektionskliniken på Huddinge sjukhus, där den då skulle bedömas och så skulle de rapportera tillbaka till mig med något slags besked. Och häromdagen fick jag hem ett papper med en tid hos en specialtist. 

Platsangivelsen var dubbelt understruken. Viktigt viktigt! Infektionskliniken i Solna. OBS!
Infektionskliniken i Huddinge och Solna sitter liksom ihop på något vis, och jag hamnade i Solna.

Tänkte inte så värst mycket på vad det innebar först, tills jag insåg att det ju var det Karolinska i Solna. Att det ju faktiskt handlade om den tegelbyggnad jag spenderat så många förfärliga timmar i då för flera år sedan. Mitt i alltihopa har jag hamnat på det sjukhus som mamma skjutsade oss till när vi för första gång skulle träffa pappa i rum 13 på hematologiavdelningen, där han satte upp ett foto på mig och min syster i taket för att alltid se oss från sjuksängen. Där han fick påse efter påse med cellgifter tills hans kropp gick sönder och läkarna insåg att de inte kunde stoppa det.
 
Det var på en fönsterbräda i just det huset jag satt den där dagen när allt var över och tänkte att trots att det var den värsta av alla dagar för mig var den precis normal för alla andra. Vilket sjukt jävla helvete till värld vi lever i.

Det där förbannade huset, alltså. Vi åkte därifrån den dagen och jag har aldrig återvänt.
 
Så hur sjutton ska jag klara av det nu, när tända lampor och solljus får mig att krokna? Hur är det meningen att det ska gå? Jag tänkte ändå att jag ju måste bli frisk, att jag var tvungen att bita ihop för min hälsas skull. Och så kollade jag vart det var meningen att jag skulle gå, och då brast det.
 
Det är samma jävla entré. Samma jävla del av sjukhuset. Jag skulle behöva åka i samma hiss som jag vände i direkt när vi nått bottenvåningen för att åka upp och säga hejdå "ordentligt" då sista gången jag pratade med honom. Gå genom porten som jag visste att jag gick igenom för sista gången när vi åkte dit den morgonen.
 
Det är samma dörr som jag gick ut genom för att aldrig mera återvända.
Inte fan kan jag gå in genom den igen.

the advantages of being a woman blogger

Det är relativt nyligen som jag insett att det vedertagna "humor"greppet att göra parodier på bloggare inte bara är aptråkigt utan i grund och botten patrialkalt. Det är ingen hemlighet att bloggosfären domineras av (ofta unga) kvinnor, och det är just därför som den i många fall marginaliseras och förminskas. Det betraktas ofta som ytligt, simpelt, korkat och kanske framförallt egocentriskt, och folk gör sig roliga genom att ironiskt fota "dagens outfit" eller på annat sätt förlöjliga bloggande.

 


"The Advantages of Being a Woman Artist" av Guerilla Girls, 1988.


Men det är ju inte första gången som en kulturell uttrycksform dominerad av kvinnor marginaliserats. Rozsika Parker frågar till exempel i The Subversive Stitch - Embroidery and the Making of the Feminine varför en så betydelsefull konstform som broderi har klassats som ett hantverk. Det är en fråga värd att ställa. Kvinnors estetiska uttryck har länge varit starkt kopplat till hemsfären och betraktats som en form av avslappning från aktiviteter i den offentliga sfären som är "på riktigt". Implicit: kvinnors uttryck är inte "på riktigt". Det har varit standard för kulturella institutioner att neka dessa uttrycksformer (och kvinnor) inträde, och de har därför på senare år anklagats för att vara alltför manligt dominerade. Se tex Konstnärsklubben.


"Konstnärsklubben - som en enda stor familj" av Fia Sandlund, 2003. Lyssna och läs mer här!

Med det här i bakhuvudet kan jag inte göra annat än att älska bloggande. För när broderande kvinnor på grund av detta inte haft någon möjlighet att få något konstnärligt och kulturellt erkännande för sina verk, så kan bloggaren bara skita i det fullständigt. Vi kan bara strunta i förlegade institutioner som inte lyckas slå sig fria från modernismens patriarkala bojor, här är det vi som bestämmer.

"Everything goes to hell anyway", pågående broderi by Alicia Sivertsson 2012-2013.


För i bloggvärlden finns det ingen högre mäktig institution som avgör vad som är tillräckligt. Bloggar är en plattform som öppnar upp för uttryck som tidigare exkluderats och förminskats på grund av dess kategorisering som "kvinnogöra" - och som dessutom öppnar upp för sådant som vi ännu inte förstår exkluderas och förminskas på grund av samma anledning. För likt storslagna broderier eller makalösa lapptäcken är det här inte något som enbart fungerar som avkoppling. Precis som måleri eller någon annan klassisk uttrycksform kan bloggandet - och allt vi gör kopplat till det - visserligen handla om avkoppling, men även utveckling, skapande, konst, pyssel, hantverk och allt annat vi vill att det ska vara.

Allt du gör på din blogg är ett kulturellt uttryck och har därför ett otroligt värde - det är storslaget. Det bestämmer vi åt oss själva och varandra, och institutioner som konstnärsklubbar och muséer har ingeting att säga till om. Så folk kan väl få förlöjliga bloggande så gott de vill, de kan väl få tro att de gör sig roliga på vår bekostnad. Bara du och jag och alla andra i bloggosfären förstår vad vi går för. I såfall spelar det ingen roll - vi behöver inte deras godkännande längre.

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0