För ett tag sen tipsade jag om vad jag lyssnar på när jag pysslar, lite olika poddar och sånt annat roligt. Nu tänkte jag tipsa igen, men inte nödvändigtvis om pyssellyssnarmaterial utan snarare något att titta på när man känner att "åh, jag behöver skratta!" men samtidigt känner att "åh, jag är nyfiken på världen!".

QI är den helt fenomenala komedi-frågesporten från BBC, där de pratar och frågar om saker som helt enkelt är "quite interesting" (därav QI). Frågorna är medvetet ohemult svåra, men deltagarna kan få poäng om man berättar något annat (kanske orelaterat) intressant.
Man får lära sig hur mycket som helst om så himla knasiga grejer, plus att det ju är Brittlands (och Irlands ibland) komiker och skådespelare som sitter i panelen. Hela kalaset leds av den makalösa Stephen Fry som verkar kunna allt i hela världen! I höst kommer det även en svensk version med Johan Wester som programledare och Anders Jansson (!!!) som panelmedlem. Båda från Hipphipp.





Stephen Fry är annars min favvo just nu. Såg en liten hyllningsdokumentär eller så för några dagar sen, och blev lite lycklig. Här, om ni är nyfikna, men det är oklart hur länge den ligger kvar. Kan ni tänka er Stephen Fry, Hugh Laurie (House) och Emma Thompson (Trelawney) som ett litet gäng liksom? Så himla fint.

- Det faktum att mitt lilla blåmärke på handleden låtsas vara ett födelsemärke.

- Sättet ormbunkar växer på i början. Ser så himla stöddiga och fega ut samtidigt.

- Min storasysters marmorerade ringfingernaglar.

- Att vi fått hem en L-formad morot, och att jag plötsligt insåg att jag kunde stava min storasysters smeknamn med rotfrukterna jag hade framför mig. Bästa som hänt typ någonsin.

Johanna är en så himla fantastisk liten filur/lemur som ger presenter till en så himla ofta! Och jag hörde rykten (från henne, visserligen) om att hon hade med sig något åt mig från sin Londonresa, och mycket riktigt! Dagen efter vår GALNA valborg var det paketöppning!

Och det märks ju att vi varit vänner i över tio år, för det är ju uppenbart att hon kan min adress.

Och titta vilka hemskt festliga presenter! Fågerlklistermärken, uggleindexklistermärken (man ska typ sätta dem över boksidor! förstod jag det som. fina!) och helt psykedeliska underbara pilar som behövde ligga uppochned under resten av frukosten för att man inte skulle få ont i ögonen. Bästa grejen.

Plus att vi gjorde massor med frågor från slutet av Illustrerad Vetenskap i en mindre evighet, vilket ju är en present i sig.

(Alltså okej, jag fick just hjärtattack av ansiktet i nedre vänstra hörnet av den här sista bilden.
Med vänliga hälsningar,
någon som är modig och cool
och uppenbart en Gryffindor)

Tittar på den här:


(Jag tror att musikaler är det mest effektiva på den fronten för min del.)

Idag satt jag och läste Pappan och Havet på balkongen, med Katten tyst sovandes bredvid mig. Som vanligt på sin absoluta favoritplats - på en fäll i en av våra stolar. Och sådär som bara katter kan samtidigt som de sover fick hon syn på något! Nämligen denna zinkbalja som stod på vår balkong, oansenlig och halvfull med jord. Varsamt klättrade hon i, stod en stund, sniffade, buffade och undersökte.
Det vi trodde var en vanlig dos kattnyfikenhet var i själva verket en lite ovanligare dos katt-vill-sova-i-jordig-balja. Hon var så gullig att jag genast sprang och hämtade kamera!



Hon såg lycklig ut, hursomhelst, det är ju inte varje dag en pensionerad utekatt-och-numera-innekatt får sig en ordentlig tupplur i riktigt smutsig jord.

När det var dags att gå in bar jag helt sonika in zinkbalja, med katt och jord kvar i, så hon fick sova färdigt i vardagsrummet, och en stund senare gick ett fint litet jordigt spår iväg från baljan.

(Det känns som att det finns någon ordvits relaterat till att hon har båda fötterna(/tassarna) på jorden, men jag är på tok för trött för att komma på något ordentligt.)

Känner att varje dag passar sig utmärkt för glass,
långa promenader och parkbänkar.
Lyssnar på Håkan Hellström på det allra självklaraste sättet.
Byter till låga, tunna skor och känner sig lite konstig,
för man har nog nästan glömt skorna hemma.
Och tjockjackan.
Och de trippla strumpbyxorna.

Stoppar in allt mörkt, grått och blött längst in i garderoben.
Fryser inte om öronen längre,
får kvällssolen rätt i ögonen så man blir lite blind.
Plockar vitsippor,
håller dem hårt i handen hela vägen hem
och ställer i ett glas mitt på köksbordet
Vill inte alls härifrån längre,
vill bara vara kvar.

Vi är början, slutet och hela baletten.

Titta vad jag fick i brevlådan häromdagen! Finaste rosa brevet med hjärtan på! Blev så himla glad.
Det är från min nya brevvän, som jag hittade genom niotillfems fina brevvänskampanj. Hon är fin, bra och ritar kalasfina krabbor.

Att skriva brev är en ypperligt överbra grej - alla historier blir lite extra bra när de skrivs i fina färger på ett fint papper som sedan viks ihop och skickas iväg. I allmänhet kan man nog säga att livet blir lite extra bra när man får berätta lite om det för någon som tycker att det är lika viktigt med färgglada papper och finheter som en själv.
Rekommenderas!

Jag satt på balkongen med mamma och lapade lite sol idag. Det var första gången vi satt ute sen vi plockade in dynorna och vinkade hejdå till det ljuva sommarlivet utomhus förra året.
Det hela blev nästan lite sentimentalt - jag fylldes av en fjolårsnostalgi jag inte riktigt var beredd på. 

Vi skaffade oss nämligen en fantastisk liten rutin förra sommaren. Den utvecklades lite av sig själv, men plötsligt var det en självklarhet för både mamma och mig. När mörkret lagt sig, temperaturen sjunkit lite och allting börjat lugna sig flyttade vi ut. Vi tog vår varmaste filt och slog oss ned på kökssoffan ute på balkongen.
Och där satt vi, som i en magisk liten bubbla, och bara var. Vi pratade lite då och då, men lyssnade och tittade mest.
Andades den svala kvällsluften, kände daggen lägga sig runtomkring oss, tittade på hur vattnet glittrade och lyssnade till hur allt sakta stannade av inför natten. Då och då kom det förbi livsglada twenty-somethings och tjoade lite, men sen tystnade det igen. Det hela var lite som att leva en First Aid Kit-låt, på något vis. Ljuvligt, vackert och lyckligt.

Det blev så mycket av en rutin att även katten till slut lärde sig. Varje kväll, om vi var lite sena med att flytta ut, ställde hon sig och jamade för allt var hon var värd. Och varje kväll gosade hon ner sig i ett varmt knä och småslumrade - hon bara var hon med. Kurade ihop sig lite extra, slappnade av och spann sig själv till sömns.

Så det var så fint idag när minnena av det här sköljde över mig, när fjolårets allra lugnaste sommarkvällar gjorde sig påminda.
För jag insåg att de är på väg igen nu.
Snart är det här igen, alltihop.
Åh.