ch-ch-ch-changes


Nej nu hörrni, nu slår vi till.

Jag har skaffat domän och installerat wordpress och kodat CSS i år och dar känns det som, men nu tänker jag att vi kör. Nu flyttar jag!

Ni hittar mig numera på http://jessicaandersdotter.se/blogg/. Klicka på bilden ovanför för att komma direkt dit!
Flashigt va?

Bloglovin ska flytta över er automatiskt, men ni som inte följer mig på bloglovin kan ju gå direkt hit och följa istället.

Kram på er! Vi ses där!

(alltså mina länkar har plötsligt blivit vita här, men det orkar jag inte fixa nu när jag ändå ska flytta, så det osynliga fältet efter direkt här ovanför är en länk. Puss!)


sakmakeriets värsta fiende


Med anledning av Alicias eminenta sakmakarutmaning -14 har jag äntligen tagit mig i kragen. I mitt eviga klippande - framförallt ur det gamla uppslagsverket som skulle slängas - så har jag ständigt haft en helig mapp för de urklipp som är alldeles perfekta. De bilderna som är så fina att jag inte riktigt vågar använda dem, bilder för ädla för min klumpiga sax och mitt kladdiga klister. De få gånger jag faktiskt fått för mig att använda dem har jag genast lagt tillbaka dem för att "de förtjänar ett finare collage".

Det här är ju självklart bara nonsens, men ett väldigt problematiskt nonsens som grundar sig i en onödig idé om någon slags otillräcklighet och oduglighet. Och en rädsla för att misslyckas. Det luktar jante, inte sant? Vår Värsta Fiende.

Queue Alicias gif:

Så jag öppnade mappen och valde ut den allra finaste månen och bara satte igång. Och det blev ett collage på svart bakgrund som var lite för stort för scannern men vad sjutton gör det. För nu känns det lättare, nu när jag struntat i mina egna knasiga begränsningar så rotar jag plötsligt fram allt möjligt "heligt" jag har i mina gömmor och klipper klistrar och bygger, och är nu inne på min tredje dag i rad med att ha makeri lite mer än jag orkar. Har även plockat fram två stora gamla fotoalbum med svart fint papper i som legat orörda i säkert 7 år för att göra till permanenta collagealbum.

Igår gick jag till och med och la mig med rummet i ett enda stort kreativt kaos. Var så hemskt längesen och jag är så ofattbart lycklig över att vara tillbaka. (Är nu en millimeter från att referera till den där "Guess who's back"-biten i den där Eminem-låten men det känns lite out of character så vi skippar det. Eller detta i American Horror Story, men det har jag ju inte ens vågat se men har ju ändå sett det där pga är en citizen of the internet. VI SKIPPAR ALLA REFERENSER MEN NI FATTAR.)

kattfödelsedag


Idag är ingen vanlig dag, för idag är Lumos födelsedag! Ett år blir han, tänka sig va! Hur galet som helst. Känns som det var igår han nästan fick plats i en hand och jag sjöng små visor för honom för att locka fram honom från sin gömma under sängen. Nu är han herren på täppan och bossar med mig på äkta kattvis.

Men det känns så himla självklart alltihop - vi passar bra ihop, han och jag. Jag minns att jag läste någonstans när jag valde ras att denna ofta valde en speciell husse eller matte (könsneutralt ord för detta tack) som "favorit", och tyckte väl att det lät rätt så gulligt men inte särskilt sannolikt. Men nog har Lumos valt en favorit - hans världsbild är inte heliocentrisk, den är Jessicacentrisk. Oavsett vad han gör så avbryter han det GENAST om jag låter, rör mig eller andas. När han vaknar efter sin middagslur på kvällen och jag sitter i mitt rum är det första han gör att sticka in sitt lilla huvud genom dörröppningen bara för att kolla läget, om allt verkar okej så springer han vidare och leker och äter. Lillknasen.

I allmänhet har denna tid med Lumos inneburit att jag tusen gånger om fått tänka om mina idéer om hur en katt är, då jag insett att trots att vi hade Katten hela mitt liv så är inte alla katter tjuriga tanter som gillar att bli klappade på magen. Lumos är snarare en glad och pigg liten rädisa som inte gillar att bli klappad på magen men vill leka helahelahela tiden. Bästa leken är när matte kastar iväg torrmat att jaga efter, vilket alltid är följt av evinnerligt sopande från mattes sida eftersom att skräpkatten bara äter upp ungefär halva matbiten och därmed lämnar ett spår av smulor värdigt självaste Hans och Greta. Vet någon om Magdalena Ribbing har akutmottagning? Tack på förhand. 
Men han gosar i alla fall som ingen annan och ligger gärna raklång bredvid en i sängen med huvudet på axeln och tassarna upp i vädret. Han kvittrar vart han än går och oavsett om någon egentligen är i närheten, och svarar med ett litet "maaw?" om en skulle råka väcka honom. Världens bästa.

Nåja, jag ska lägga band på mig själv och inte försvinna in i någon slags evig kattsentimentalitet. Här följer lite bilder på katten från självaste födelsedagen:

Stilig poser va!

Han är så mycket rumpa, denna lilla katt. Speciellt när han leker. Rumpa och ben i ett enda virrvarr.

Samt grönögd superstar.

Och svartvit gosesnutt!

Bonus blir denna bild från några dagar sen, när han låg på sitt egna specialvis i storasysterns knä. Gölli.