ch-ch-ch-changes


Nej nu hörrni, nu slår vi till.

Jag har skaffat domän och installerat wordpress och kodat CSS i år och dar känns det som, men nu tänker jag att vi kör. Nu flyttar jag!

Ni hittar mig numera på http://jessicaandersdotter.se/blogg/. Klicka på bilden ovanför för att komma direkt dit!
Flashigt va?

Bloglovin ska flytta över er automatiskt, men ni som inte följer mig på bloglovin kan ju gå direkt hit och följa istället.

Kram på er! Vi ses där!

(alltså mina länkar har plötsligt blivit vita här, men det orkar jag inte fixa nu när jag ändå ska flytta, så det osynliga fältet efter direkt här ovanför är en länk. Puss!)


sakmakeriets värsta fiende


Med anledning av Alicias eminenta sakmakarutmaning -14 har jag äntligen tagit mig i kragen. I mitt eviga klippande - framförallt ur det gamla uppslagsverket som skulle slängas - så har jag ständigt haft en helig mapp för de urklipp som är alldeles perfekta. De bilderna som är så fina att jag inte riktigt vågar använda dem, bilder för ädla för min klumpiga sax och mitt kladdiga klister. De få gånger jag faktiskt fått för mig att använda dem har jag genast lagt tillbaka dem för att "de förtjänar ett finare collage".

Det här är ju självklart bara nonsens, men ett väldigt problematiskt nonsens som grundar sig i en onödig idé om någon slags otillräcklighet och oduglighet. Och en rädsla för att misslyckas. Det luktar jante, inte sant? Vår Värsta Fiende.

Queue Alicias gif:

Så jag öppnade mappen och valde ut den allra finaste månen och bara satte igång. Och det blev ett collage på svart bakgrund som var lite för stort för scannern men vad sjutton gör det. För nu känns det lättare, nu när jag struntat i mina egna knasiga begränsningar så rotar jag plötsligt fram allt möjligt "heligt" jag har i mina gömmor och klipper klistrar och bygger, och är nu inne på min tredje dag i rad med att ha makeri lite mer än jag orkar. Har även plockat fram två stora gamla fotoalbum med svart fint papper i som legat orörda i säkert 7 år för att göra till permanenta collagealbum.

Igår gick jag till och med och la mig med rummet i ett enda stort kreativt kaos. Var så hemskt längesen och jag är så ofattbart lycklig över att vara tillbaka. (Är nu en millimeter från att referera till den där "Guess who's back"-biten i den där Eminem-låten men det känns lite out of character så vi skippar det. Eller detta i American Horror Story, men det har jag ju inte ens vågat se men har ju ändå sett det där pga är en citizen of the internet. VI SKIPPAR ALLA REFERENSER MEN NI FATTAR.)

kattfödelsedag


Idag är ingen vanlig dag, för idag är Lumos födelsedag! Ett år blir han, tänka sig va! Hur galet som helst. Känns som det var igår han nästan fick plats i en hand och jag sjöng små visor för honom för att locka fram honom från sin gömma under sängen. Nu är han herren på täppan och bossar med mig på äkta kattvis.

Men det känns så himla självklart alltihop - vi passar bra ihop, han och jag. Jag minns att jag läste någonstans när jag valde ras att denna ofta valde en speciell husse eller matte (könsneutralt ord för detta tack) som "favorit", och tyckte väl att det lät rätt så gulligt men inte särskilt sannolikt. Men nog har Lumos valt en favorit - hans världsbild är inte heliocentrisk, den är Jessicacentrisk. Oavsett vad han gör så avbryter han det GENAST om jag låter, rör mig eller andas. När han vaknar efter sin middagslur på kvällen och jag sitter i mitt rum är det första han gör att sticka in sitt lilla huvud genom dörröppningen bara för att kolla läget, om allt verkar okej så springer han vidare och leker och äter. Lillknasen.

I allmänhet har denna tid med Lumos inneburit att jag tusen gånger om fått tänka om mina idéer om hur en katt är, då jag insett att trots att vi hade Katten hela mitt liv så är inte alla katter tjuriga tanter som gillar att bli klappade på magen. Lumos är snarare en glad och pigg liten rädisa som inte gillar att bli klappad på magen men vill leka helahelahela tiden. Bästa leken är när matte kastar iväg torrmat att jaga efter, vilket alltid är följt av evinnerligt sopande från mattes sida eftersom att skräpkatten bara äter upp ungefär halva matbiten och därmed lämnar ett spår av smulor värdigt självaste Hans och Greta. Vet någon om Magdalena Ribbing har akutmottagning? Tack på förhand. 
Men han gosar i alla fall som ingen annan och ligger gärna raklång bredvid en i sängen med huvudet på axeln och tassarna upp i vädret. Han kvittrar vart han än går och oavsett om någon egentligen är i närheten, och svarar med ett litet "maaw?" om en skulle råka väcka honom. Världens bästa.

Nåja, jag ska lägga band på mig själv och inte försvinna in i någon slags evig kattsentimentalitet. Här följer lite bilder på katten från självaste födelsedagen:

Stilig poser va!

Han är så mycket rumpa, denna lilla katt. Speciellt när han leker. Rumpa och ben i ett enda virrvarr.

Samt grönögd superstar.

Och svartvit gosesnutt!

Bonus blir denna bild från några dagar sen, när han låg på sitt egna specialvis i storasysterns knä. Gölli.
 

Lisa Kokin

Det är många månader nu sen jag skickade iväg mailet till konstnären Lisa Kokin för att fråga om jag kunde få visa upp några av hennes verk i ett blogginlägg, och trots att energin inte funnits under dessa månader har tanken aldrig lämnat mig. Så slutligen - med hennes tillåtelse - tänkte jag nu visa något jag tycker är alldeles fenomenalt.

Jag är ju så fruktansvärt svag för allt mixed media, allt ihopklippt och förändrat, förstört och åter uppbyggt. Lisa Kokin är nog en av de konstnärer jag någonsin kommit i kontakt med som använder sig av dessa tekniker på det mest makalösa vis, blir alldeles mållös.
Forget-Me-Not
Mixed media sewn found photo collage, 51 x 35 inches, 2000
Best Wishes
Mixed media sewn found photo collage, 96 x 72 x 1 inches, 2001
Trophy
Mixed media sewn found photo sculpture, 9 x 9 x 4.5 inches, 2000
 
Allra hårdast slår mitt hjärta för hennes Sewn found Photos. Hon finner historielösa foton och konstruerar nya sammanhang som hon syr ihop med tunna trådar. Det är så vackert att jag nästan börjar gråta.

Cowboy #6 (Bent River)
Vintage lace and mixed media, 64.5 x 41 inches, 2013
White Cowboy,
Found textile, thread, 12 x 12 inches, 2013

Counted Crossfire
Found textile, thread, 21.5 x 17.5 inches, 2013
 
Även textil konst förekommer, som gamla fyndade textiler och spetsar som blir till cowboys i How the West Was Sewn. Hur perfekt är inte juxtapositioneringen av den machoroll som cowboyen representerar och spets? Bäst.
 
La Caridad
Mixed media sewn found photo sculpture, 6.5 x 3.5 x 5 inches, 2002
33-1/3
Mixed media, 14 x 9.5 x 14.5 inches, 1996
 
Ständigt så kombinerar hon material utan begränsar och skapar himmelska små världar.
The Famous Roth Memory Course
Pulped book, PVA glue, wire, 9 x 8 x 7 inches, 2007
Illogical Subordination
Mixed media book collage, 14.5 x 13 x 2, 2008
Physical Difference Found in Lesbians
Altered book (Betsy and the Boys), mixed media collage, thread
9 x 6.5 x 2 inches, 1999
 
Och så böcker, såklart, denna underbara källa till så mycket fantastisk konst. Vet inte vad det är som ger dem så stor potential - antar att de är semiotiska guldgruvor.

Hon beskriver det hela hemskt fint själv:
I alter, appropriate, and combine text from books about religion, history, self-help, business and sociopolitical ideology. I am fascinated by the random juxtapositions of words that occur when parts of text are removed to create other stories, or when texts from two sources such as business and religion are combined. It gives me great pleasure to subvert the original meanings of books which were written to keep people in their place, and to do it with humor and levity.

Älskar sista meningen i kombination med detaljbilden på Physical Difference Found in Lesbians.
 
Room for Improvement
Installation of pulped self-help books, PVA glue, dimensions variable, 2008
 
Vågar en kan en till och med göra vad som helst av böckerna.
(Vågar en kan en till och med göra vad som helst.)

Men jag råder er att genast springa iväg till Lisa Kokins hemsida, för det finns så fantastiskt mycket och många makalösa grejer valde jag att inte visa här då jag tyckte att mitt knappt 600 pixlar breda utrymme inte räckte till. http://www.lisakokin.com
 
(Skulle ni få för er att pinna detta till eder Pinterest ber jag er att först trycka på respektive bild och därefter pinna den från hennes egen hemsida.)

saker jag gillar just nu


Laura Mvulas That's Alright. Hur dödscool är hon inte!

Dessa rader liksom:
I will never be what you want and that’s alright,
Cause my skin ain’t light and my body ain’t tight.
And that’s alright.
But if I might, I must stand and fight.

Heja!

 
Detta citat från Maurice Sendak, författare till Where The Wild Things Are.
Saw it, loved it, ate it är mitt nya veni, vidi, vici. Hittade det här.
 

Dessa t-shirtar som ju faktiskt är gjorda av personen bakom tumblrn jag hittade Maurice Sendak-citatet på. Hon finns även på youtube. G4tsby tees hittar ni här i alla fall, där det också finns "dumb ironic literary t-shirts" som hon själv kallar det. Typ Party at Gatsby's, och sånt.


Att vi kan se fram emot Ragnarök om knappt en månad.


Ungefär så. Och så såklart det faktum att kattuppfödaren som Lumos kommer från fick en ny kull innan nyår och det kommer upp bilder på knappt månadsgamla kattungar på facebook. Det gör mig ofantligt varm i hjärtat. Bilder kan ni se här!


vinter

Fotade snön och solen häromdagen. Såhär såg det ut:
Solen i snön alltså. Bästa grejen. Och så på bild när skuggorna blir alldeles blå och ljuset blir till guld i snön.
Världen alltså.
 

trying hard to forget


Några dagar av bildletande och lager på lager senare.
Med Haim i lurarna non-stop. Brabrabra.

uppe bland molnen igen

De senaste dagarna har jag på något vis ändå kommit tillbaka. Efter månader av apati och inaktivitet har jag börjat känna mig så fruktansvärt rastlös och uttråkad, vilket är ett av mina viktigaste friskhetstecken. Eller i alla fall intedomedagssjuklängre-tecken. Fingrarna har börjat klia och jag har liksom velat göra något. Så jag startade Photoshop och rotade i bildarkivet och började lägga lager på lager. En av mina bästa och mest avslappnade skaparprocesser! Jag bara experimenterar med olika funktioner och bilder och vissa gånger blir det något.

Och så får en ju gå igenom alla sina gamla bilder också. Jag köpte min första systemkamera 2007 någon gång kanske, så jag har ju skrapat ihop en hel del bilder på allt möjligt genom åren. Jäkligt mycket bilder på typ grenar med kort skärpedjup i början dock, var bara så fascinerad av hur bilderna blev med f1.8 jämfört med kompaktkamera. Kvalitet, tror jag det kallas. Nåja, nostalgin flödar i alla fall.

Så när jag kom jag till mappen för Uttåg '11 - resan jag gjorde tillsammans med mina vildmarkskumpaner som avslut på våra år som egentliga scouter - var jag tvungen att visa upp lite bilder. Det var en slags tågluff fast ändå inte, men ett av stoppen vi gjorde var i Kandersteg i Schweiz. En bit upp på en alp där fick vi se världens vackraste kväll.
 
Kan inte riktigt komma över det faktum att jag faktiskt var där och såg det. Vi hade vandrat uppåt bergen hela dagen, men som det började skymma såg vi sakta hur dalen och bergen slukades av moln. Inlägget från 2011 har bara med en mindre del av bilderna så jag tänkte att vi kunde ta en ordentlig titt. (Det var den svåraste sållningen av bilder jag någonsin gjort, tror jag. Ville ha med alla. Så nu har jag med nästan alla.)

Det här var liksom den allmäna miljön. Lite snö, lite klippväggar och så låga granar. Samt en och annan scout på äventyr.
Och så alptoppar åt alla håll. Klockan är strax innan 6 på kvällen här.
Där nere ser ni alltså dalen vi lämnat samma dag. (Där det fanns en gigantisk ballongvisp. Fattar fortfarande inte.) Lagom mycket moln bara. 18.15.
Sen går det en halvtimme och klockan 18.45 ser man inte längre dalen.

Topparna syns ju fortfarande bra.
Fast de börjar försvinna. 18.46.

18.50 börjar de bli riktigt disiga. Vi pratar om allt och ingenting men står utanför stugan och kokar te på stormkök.
Träden levererade spöklik miljö.
Klockan passerar sju och solen spricker fram lite igen.

Molnen kryper högre och högre och börjar närma sig oss.

Och det börjar gå rätt snabbt för mellan dessa bilder går det bara någon minut och det är samma rundade bergstopp till höger.
Dalen är som spårlös och topparna på andra sidan blir disigare och disigare, men bakom oss ser vi fortfarande snö och sten.
Klockan är 19.13 och solen lyser fortfarande på de närmaste klipporna.

Molnen såg så mjuka och fina ut att en bara ville lägga sig ned på dem.
Och täcket över dalen låg tjockt. 19.17.
Och 19.24 syntes knappt bergstopparna längre.
Bara några minuter senare såg vi bara fram till närmaste flaggstång och gran och insåg att vi nu var i molnen. Mindre mjuka och mer blöta än en hade kunnat hoppas.

Och vid tjugo i åtta var allting vitt och molnen blev till droppar i håret.
 
Så himla bra. Så himla lycklig att jag hade kamera med mig, även om jag bara tog gammelhuset och något skruttigt objektiv med mig på resan. Ack, världen, så fin.


Lumos instagramår

Nu föddes han visserligen i februari 2013, men lille Lumos har ändå haft ett ganska så bra år på instagram. Tänkte att vi kunde kolla lite!

Det hela började ju egentligen någon gång under våren när jag åkte och hämtade hem honom. Han var lite rädd i början men sov i en filt han fått med hemifrån och ibland på min arm.
Sen gosade vi järnet, var ute på balkongen hela dagarna när det var varmt och sov.

Jag fick en puss, Lumos hängde på handduken med sina monstertassar och vi busade bland prasselpapper.
Det var miserabelt med krage efter kastrering, det spanades, busades och så åt han upp självaste hösten.
Och sen så hade han växt sig nästan helt stor och spanade lite mer, var mest bara tjusig och avslutade året med att under nyårsafton köra sin klassiska funderare kring huruvida det är en bra idé att putta ned mina glasögon på golvet eller inte. Jag röstar på inte.

Och det var ungefär det. SER NI VAD HAN VÄXT.
 
 
Psst jag heter timvisare på instagram och ni hittar mig här.
 

mitt lilla goseskrutt