finaste sakerna sker ju också i finaste klassen

Den här bilden heter Unna är fin på min dator nu, för det är nämligen så att hon är fasligt fin. Och ni ska veta att mina favorita klasskamrater är väldigt fina och nu börjar jag bli lite sentimental att man skulle kunna tro att jag har något i båda ögonen samtidigt.
Hon har satt upp oss på en vägg, om det inte framgår. Så som man läser: Jennifer, Unna, Puck, Martina, Ruddä, jag och Kristin.


Magiskt.

Här har hon också tumblat (alltså jag vet inte riktigt vad jag ska säga med tumblr) fickpluntan jag skulle ha i fall att det vore så.

valet mellan glädje och ångest borde egentligen inte vara så svårt

Jag gillar inte människor som finner sig i att uppmärksamma och fokusera på negativitet, baksidor och mörker. Jag blir arg på att de bara ser allt som är svårt och hårt, ger upp kampen rätt och slätt och bara lägger sig ner i en mörk grop och hoppas att 2012 kommer tidigt. Hej Negatron, välkommen hit!

Nej, men helt allvarligt, jag kan inte riktigt med dem. Speciellt inte de som trivs med det, de som är på ständig jakt efter anledningar till att gråta och tycker att positivitet är falskt, oäkta och inte värt att ägna sig åt. Negativitetsjunkies.

Det är alltid lättare att fokusera på mörkret, jag har nämligen testat men helt enkelt valt att byta bana. Och då kan jag inte hjälpa att bli arg - eller kanske snarare besviken - på att människor bara ger upp. Eller helt enkelt är likgiltiga.

 

”Amen, de kanske har det svårt på riktigt.”
Det är en stor skillnad på att ha det svårt och att vilja ha det svårt. Har man det svårt på riktigt är dessutom vägen därifrån aldrig att vara ett negativt svart hål, in i vilket allt hopp i världen riskerar att sugas in i. Förutom detta riskerar de som faktiskt behöver hjälp att försvinna i massorna av dessa negativitet-älskare. Det blir svårt att se vilka som faktiskt behöver ett leende som kan vägleda dem ut ur dystra korridorer av ångest och svårigheter. För det fantastiska (om det nu faktiskt ska finnas något) med svårigheter är att de går att klara sig igenom. På något vis löser sig allt, åtminstone de problem som våra kära Negatrons framhäver så flitigt, vilket allt som oftast bara är larviga småsaker.

 

Nej, jag klarar helt enkelt inte av negativitetsjunkies. De drar ner, hindrar och förgör hopp och glädje. Frivilligt.

Gå och lägg er eller börja kämpa, och låt oss andra vara allt vad regnbågar, enhörningar, blombuketter, strössel, sommarängar, vänner och skratt är. Kom igen, var Optimist Prime med oss istället.

Klart slut.

(Jag tackar den människa som gjort denna fantastiska skapelse, trots att jag faktiskt inte har någon aning om vem.)

 


sånt som är fint just nu

♥ Emmas fantastiska kreation, en Deathy Hallows-tröja. Måste fixa mig en egen! (har ni sett hur söt hon är, förresten?)
♥ Rosor
Beyond The Gray Sky - threadless causes
♥ Regnbågsugglor
♥ 11 dagar eller så till studenten!
♥ När mina klasskamrater kallar mig JessiCat och man kan sjunga "Cat, I'm a JessiCat and I dance dance dance". För det kommer alltid vara sista våren på Kulturama för mig.
♥ Den här scenen. Fast den är så sorglig samtidigt. Ack alltså.

Pyssel, fix, trix och lek ligger på hyllan lite just nu. Förra veckan gick precis och jag ska få ordning på allt och framförallt sluta hosta innan vi åker på vår resa. 
Puss.

<



bloglovin