uppe bland molnen igen

De senaste dagarna har jag på något vis ändå kommit tillbaka. Efter månader av apati och inaktivitet har jag börjat känna mig så fruktansvärt rastlös och uttråkad, vilket är ett av mina viktigaste friskhetstecken. Eller i alla fall intedomedagssjuklängre-tecken. Fingrarna har börjat klia och jag har liksom velat göra något. Så jag startade Photoshop och rotade i bildarkivet och började lägga lager på lager. En av mina bästa och mest avslappnade skaparprocesser! Jag bara experimenterar med olika funktioner och bilder och vissa gånger blir det något.

Och så får en ju gå igenom alla sina gamla bilder också. Jag köpte min första systemkamera 2007 någon gång kanske, så jag har ju skrapat ihop en hel del bilder på allt möjligt genom åren. Jäkligt mycket bilder på typ grenar med kort skärpedjup i början dock, var bara så fascinerad av hur bilderna blev med f1.8 jämfört med kompaktkamera. Kvalitet, tror jag det kallas. Nåja, nostalgin flödar i alla fall.

Så när jag kom jag till mappen för Uttåg '11 - resan jag gjorde tillsammans med mina vildmarkskumpaner som avslut på våra år som egentliga scouter - var jag tvungen att visa upp lite bilder. Det var en slags tågluff fast ändå inte, men ett av stoppen vi gjorde var i Kandersteg i Schweiz. En bit upp på en alp där fick vi se världens vackraste kväll.
 
Kan inte riktigt komma över det faktum att jag faktiskt var där och såg det. Vi hade vandrat uppåt bergen hela dagen, men som det började skymma såg vi sakta hur dalen och bergen slukades av moln. Inlägget från 2011 har bara med en mindre del av bilderna så jag tänkte att vi kunde ta en ordentlig titt. (Det var den svåraste sållningen av bilder jag någonsin gjort, tror jag. Ville ha med alla. Så nu har jag med nästan alla.)

Det här var liksom den allmäna miljön. Lite snö, lite klippväggar och så låga granar. Samt en och annan scout på äventyr.
Och så alptoppar åt alla håll. Klockan är strax innan 6 på kvällen här.
Där nere ser ni alltså dalen vi lämnat samma dag. (Där det fanns en gigantisk ballongvisp. Fattar fortfarande inte.) Lagom mycket moln bara. 18.15.
Sen går det en halvtimme och klockan 18.45 ser man inte längre dalen.

Topparna syns ju fortfarande bra.
Fast de börjar försvinna. 18.46.

18.50 börjar de bli riktigt disiga. Vi pratar om allt och ingenting men står utanför stugan och kokar te på stormkök.
Träden levererade spöklik miljö.
Klockan passerar sju och solen spricker fram lite igen.

Molnen kryper högre och högre och börjar närma sig oss.

Och det börjar gå rätt snabbt för mellan dessa bilder går det bara någon minut och det är samma rundade bergstopp till höger.
Dalen är som spårlös och topparna på andra sidan blir disigare och disigare, men bakom oss ser vi fortfarande snö och sten.
Klockan är 19.13 och solen lyser fortfarande på de närmaste klipporna.

Molnen såg så mjuka och fina ut att en bara ville lägga sig ned på dem.
Och täcket över dalen låg tjockt. 19.17.
Och 19.24 syntes knappt bergstopparna längre.
Bara några minuter senare såg vi bara fram till närmaste flaggstång och gran och insåg att vi nu var i molnen. Mindre mjuka och mer blöta än en hade kunnat hoppas.

Och vid tjugo i åtta var allting vitt och molnen blev till droppar i håret.
 
Så himla bra. Så himla lycklig att jag hade kamera med mig, även om jag bara tog gammelhuset och något skruttigt objektiv med mig på resan. Ack, världen, så fin.

Upp