som fascinerade näbbmöss och förundrade skalbaggar
Tänk er att bygga bo under en nyutslagen ljung, mysa ner sig i den mjuka mossan och bara vara.
Leva miniatyrlivet och låta blåbärsriset växa upp runt en och skydda från världen.
Eller sätta sig tillrätta mot stammen av en vitsippa och läsa lite. Det vore ju helt fantastiskt, vore det inte det? Eller är jag galen?
Bara för någon dag eller några timmar tror jag att det vore fint. Ungefär som när man första gången låtsas vara fågel och flyger, när man får se världen ovanifrån och märker hur litet allt är... fast tvärtom. Krypa runt bland löv, växter och mossa. Titta upp och knappt kunna urskönja trädtopparna för att de är så långt borta, kanske till och med drömma om att vara stor och nå hela vägen upp.
Känns som att det vore en fasligt bra grej nu när våren är här också. Att vara först med att se sipporna komma upp och hälsa dem välkomna med bullar och saft. Att riktigt känna i marken hur allt vaknar upp ur sin dvala, hur ljuset är här.
Brabra. Fasligt bra.
Som jag gillar den översta bilden! :D
Sv: nejdå, det är ingen fara med mig, men skolan tycker visst jag ska göra väldigt mycket tills imorgon :P