lite socker - för vi klarar det mesta

för vi klarar det mesta

För kanske en vecka sedan hade Lumos en spontan uppvisning av hans allra värsta marodörfärdigheter och dålighetsfasoner, och skapade fullständigt kaos under endast en ytterst kort, men intensiv, stund av tristess. Jag stod bara några meter bort när det hela hände, och såg som i slow motion hur havtornsgren med grå pälstuss hängandes på ena sidan föll i golvet, men hann inte med något annat än ett förskräckt "NEEJ!" innan vardagsrumsgolvet var täckt av skärvor av grå betong och smågrenar.

Grenen/trädet höll sig faktiskt rätt så bra, men krukan den stod i hade sett sin sista soluppgång, så att säga. Jag hade inte ens ätit frukost, och var tvungen att plocka skräp och sopa damm! Skandal. Kramade på kissen gjorde jag också, eftersom braket i kombination med min förskräckelse gjorde honom övertygad om att undergången var här. Det var den inte, däremot var det stor sorg över den fina betongkrukan. (Samt ett av mina doftljus, som hade lite otur.)

Hursomhelst blev det en låda full med betongbitar, och jag har skjutit på att gå och slänga den av två bra anledningar:
1. tungt och tråkigt att gå till grovsoprummet
2. fullkomlig övertygelse om att det skulle gå att göra magiska saker med det

Och så när förargelsen över att aldrig riktigt få till ett annat projekt var för stor plockade jag fram limpistol och övrigt material för att sätta mig och göra något av saken.

Antal fingertoppar brända på limpistolslim: 2 (FAN VAD ONT DET GÖR.)
Symbolik: överdriven och övertydlig (vilket är så jäkla skönt ibland tycker jag)