förgängligheten
Älskar pioner så. De är som blomvärldens dramatiska och praktfulla drottningar.
De sjunger operor så att slottsfönster spricker, går alltid klädda i långa böljande klänningar av siden och dricker rödvin ur guldbägare.
Och så slår de ut.
Och så slår de ut.
Sen slår de ut lite till, och så mer och mer. De blir mer och mer dramatiska, mer och mer storslagna.
Mer
och mer
och mycket mera allt.
Och just när allt är som vackrast så brister det,de blommar över och faller isär,
så att glassplittret blandas med rödvin och blomblad.
Plus att de doftar som HIMMELEN. Älskar också pioner. Bästa blomman. Har aldrig förr riktigt tänkt på hur många lager blad det faktiskt är och hur de liksom anstränger sig för att överträffa sig själva. Fin historia. Det skulle bli en oerhört vacker illustrerad bok.