om lakritsrötter, explosioner och extrema semestrar
En skulle kunna säga att jag har haft en ganska hopplös vår. I början av året (eller våren, jag minns inte exakt) flyttade ju vi, vilket var spännande, kul och sjukt jävla apjobbigt. När jag väl hade lyckats packa upp de akuta kartongerna (som typ stod ivägen för skrivbordet och spisen) så var det som om någon tryckte på AV-knappen. En oändlig tröttma sköljde över mig och den försvann inte på flera månader. Följaktligen drog jag på mig all världens förkylningar till och från hela våren, och lyckades bara närvara på ca 10% av mina (redan ganska få) lektioner i skolan. Deppigt.
Grejen är att jag redan innan flytten såg fram emot att få ta kameran över axeln och gå på upptäcksfärd i Aspudden med omnejd, men det var först häromdagen det faktiskt blev av. Storasystern och jag gick och kollade in Vinterviken någon gång i förra veckan, där jag hittade magiska gångar genom kullar av blommande moln och gamla Alfred Nobel-hangouts och efter den promenaden (som var så spännande att jag i ett exalterat skutt halkade i leran) kunde jag ju omöjligen gå många dagar till utan att se efter om det fanns annat magiskt i närheten.
Tog mig upp för trappor och utforskade Hägerstensåsen.
På vägen fann jag ormbunkar och långa vägar.
Men en går ju inte på skogspromenad för att känna slät asfalt under fötterna, så på första bästa stig svängde jag av.
Hittade kojor och en liten glänta där ett flertal träd bara dött på fläcken.
Stensöta! Har ni ätit sådana rötter någon gång? Smakar lite som en söt lakrits, fast inte. Nåja, tips om ni får akut godissug i skogen! Det är fruktansvärt mycket godare än vassrötter, i alla fall. (Obs! Jag har smakat båda, lovar. Samma dag som jag åt vassrötter drack jag barrte. Kompar detta med en bild från min favorittumblr, Beyonce Art History. I'm a survivor.)
Jag hittade klippor, och det var så mycket räfflor i berget att jag bestämde mig för att Hägerstensåsen var en rullstensås. Fattar ni vad galet det är att vi kan se märken efter ISTIDEN idag egentligen? Älskar världen.
Lyssnade på poddar av P3-programmet Pang Prego hela promenaden! Alla bra radioprogram har ju sommaruppehåll, så jag letade mig bakåt i arkivet istället. Pang Prego slutade sändas 2010, men alla de bästa P3-människorna är ju med så! (Jesper Rönndahl, Liv Strömquist, Nanna Johansson, Kringlan Svensson osvosvosov)
De pratade på i lurarna medan jag fotade blommor och älskade såndär stjärnmossa. (Den heter inte så och jag har febrilt letat efter vad den heter men inte ens floran kunde hjälpa mig! (Den hade inga mossor alls - say what.) Är det ens en mossa? Buhu.)
Om jag vore ett björndjur och bodde i mossa skulle jag i alla fall bo i sån, och så skulle jag åka på extrema semestrar, för om jag vore ett björndjur skulle jag ju överleva i vilka förhållanden som helst. (Här kan vi hänvisa till samma bild igen. Vill ni veta mer om dessa makalösa björndjur (eller tardigrades) kan ni få höra Hank Green - bror till författaren John Green - berätta om den på ett alldeles ypperligt entusiastiskt vis här.)
Nåja, det var en bra promenad även om det inte fanns hemliga dynamitrum. Det fanns ju ändå perfekta rönnväggar och blåbärsris inklämt mellan hårda stenar.
Åh, älskar skogen.
Alltså herre vad jag älskar dina fotografier. De är så himla levande! Och alla dina skog- och naturbilder är alltid så magiska och mystiska. Det känns som man alltid är i en mystisk trollskog när man kollar på dem!