för att aldrig mer återvända

Ibland krävs det inte mer än en liten bokstav för att tårarna ska rinna helt utan hejd.

Så jag lyckades till slut få en remiss ivägskickad till infektionskliniken på Huddinge sjukhus, där den då skulle bedömas och så skulle de rapportera tillbaka till mig med något slags besked. Och häromdagen fick jag hem ett papper med en tid hos en specialtist. 

Platsangivelsen var dubbelt understruken. Viktigt viktigt! Infektionskliniken i Solna. OBS!
Infektionskliniken i Huddinge och Solna sitter liksom ihop på något vis, och jag hamnade i Solna.

Tänkte inte så värst mycket på vad det innebar först, tills jag insåg att det ju var det Karolinska i Solna. Att det ju faktiskt handlade om den tegelbyggnad jag spenderat så många förfärliga timmar i då för flera år sedan. Mitt i alltihopa har jag hamnat på det sjukhus som mamma skjutsade oss till när vi för första gång skulle träffa pappa i rum 13 på hematologiavdelningen, där han satte upp ett foto på mig och min syster i taket för att alltid se oss från sjuksängen. Där han fick påse efter påse med cellgifter tills hans kropp gick sönder och läkarna insåg att de inte kunde stoppa det.
 
Det var på en fönsterbräda i just det huset jag satt den där dagen när allt var över och tänkte att trots att det var den värsta av alla dagar för mig var den precis normal för alla andra. Vilket sjukt jävla helvete till värld vi lever i.

Det där förbannade huset, alltså. Vi åkte därifrån den dagen och jag har aldrig återvänt.
 
Så hur sjutton ska jag klara av det nu, när tända lampor och solljus får mig att krokna? Hur är det meningen att det ska gå? Jag tänkte ändå att jag ju måste bli frisk, att jag var tvungen att bita ihop för min hälsas skull. Och så kollade jag vart det var meningen att jag skulle gå, och då brast det.
 
Det är samma jävla entré. Samma jävla del av sjukhuset. Jag skulle behöva åka i samma hiss som jag vände i direkt när vi nått bottenvåningen för att åka upp och säga hejdå "ordentligt" då sista gången jag pratade med honom. Gå genom porten som jag visste att jag gick igenom för sista gången när vi åkte dit den morgonen.
 
Det är samma dörr som jag gick ut genom för att aldrig mera återvända.
Inte fan kan jag gå in genom den igen.
sånt om mig, tankar & åsikter | |
#1 - - the printed word:

önskar det fanns något mer jag kunde göra en bara skriva kram kram KRAM <3

Svar: <3
litesocker.blogg.se

#2 - - Man:

<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3

Svar: <3
litesocker.blogg.se

#3 - - Daniella 🌙:

kan du inte förklara och få byta då? <3

Svar: Håller på och försöker, men telefontider är rätt så omöjligt ibland!
litesocker.blogg.se

#4 - - Annelie:

Alltså, tårarna bara rinner när jag läser det här. Vet verkligen inte hur det är att förlora någon på det viset, men jag vet hur det är att vara riktigt sjuk och att oroa sig för sin hälsa. Kan bara föreställa mig hur svår kombinationen av dessa två måste vara. Låt de som står nära ta hand om dig, och var inte rädd för att känna dig liten och ledsen för det är verkligen bara helt naturligt i sånna här situationer. Hoppas att det gick ann hos specialisten. Massor av cyberkramar <3

Svar: <3
litesocker.blogg.se

#5 - - samovaren:

tenkjer på deg. <3

Svar: Puss fina du <3
litesocker.blogg.se

#6 - - Camilla:

): <3

#7 - - Emil:

Önskar att jag kunde hitta på nåt som gjorde att allt blev bra..
puss finis <3<3<3

#8 - - Puck:

pusspusspusspuss. fy så himla jäkla värdelöst och jobbigt. ett "i believe in you" känns ju lite svagt och löjligt, men jag menar det verkligen. <3

#9 - - Ruddä:

Fina fina Jessica, det gör ont i hjärtat. Jag tänker på dig, kram <3

#10 - - lisa:

åh vad jobbigt. skickar en massa kramar till dig. <3

#11 - - Fredrikapåvinden:

Skickar styrkekramar <3

#12 - - Alicia:

<3

Upp