in i dimman
Igår morse var det ju som sagt så fantastisk soluppgång och dimma att något utomjordsligt och öververkligt drog upp mig ur sängen och ut på Aspuddens gator med kameran över axeln.
Det är nästan svårt att förmedla hur fantastiskt det var.
Men ungefär såhär.
Allra bäst var det att komma ut på den långalånga Hägerstensvägen, som försvann helt och hållet mot slutet.
Någon bil körde förbi då och då och körde tills de försvann.
Det var till och med så att vissa av surkarten till lördagsmorgonjobbare faktiskt såg sig om och log.
Men för det mesta var det bara som vägen till himlen.
Gör ju sitt också att Hägerstensvägen är så himla fin.
Det var så jäkla magiskt. Kunde inte riktigt ta in det. En fotorunda i lite samma anda som den gången det plötsligtsnöade och Kyrksjön blev monokrom, även om få saker kommer vara så vackert.
Det påminner mig dessutom om kvällen i alperna under Resan 2011. När klar sikt ner i dalen blev till tjockt molntäcke sett ovanifrån blev till världens tjockaste dimma. Här kan ni se det.
Fast här var det mer bilar.
Och ett träd som utan tvekan är jättemagiskt och heligt.
E4-E20 även känd som vägen till paradiset.
För när jag väl nått slutet av Hägerstensvägen, där bebyggelsen liksom tar slut och allt blir platt blev det verkligen så att en bara såg det som var allra närmast.
Är det inte fantastiskt att världen bara kan ändra lite luftfuktighet och flytta solen så ser världen helt annorlunda ut. Här kan ni se samma plats i Google Maps.
Allt var banne mig vackert.
Och sinnligt.
Och till och med brutala modernistbyggnader blir magiska när de försvinner upp i dimman.
Det kan vara så att jag trotsade min förkylning och gick ut på denna strapats, och det kan vara så att jag feberyrade lite under resten av dagen - men fan vad det var värt det.
kusligt, magiskt. som om the walking dead var en stockholmsroman av john ajvide lindqvist.